Kliniker - öppenvård och slutenvård
Ingrid Müller är kemist och medicinsk journalist. Hon var chefredaktör för i tolv år.Sedan mars 2014 har hon arbetat som frilansjournalist och författare för Focus Gesundheit, hälsoportalen ellviva.de, förlaget living crossmedia och hälsokanalen för rtv.de.
Mer om -experterna Allt -innehåll kontrolleras av medicinska journalister.Sjukvården för patienter i Tyskland är indelad i tre huvudområden: primärvård (poliklinisk behandling av hemvistläkare), akutvård (slutenvård på sjukhus) och rehabilitering.
Öppenvård
Normalt sett tar allmänläkare och specialister hand om patienterna i deras praktik polikliniskt. I vissa fall får dock sjukhus som uppfyller vissa standarder också erbjuda polikliniska tjänster.
2012, med den så kallade GKV Supply Structure Act, infördes ett sektorsanslutande försörjningsområde-öppenvårdsspecial sjukvård. Syftet är att behandla sjukdomar som är svåra att behandla och som kräver speciella kvalifikationer från behandlande läkare, specialutrustning eller samarbete mellan olika discipliner, under ett tak. Detta gäller framför allt behandling av onkologiska och reumatologiska sjukdomar, allvarliga former av vissa andra sjukdomar med särskilda sjukdomskurser eller sällsynta sjukdomar. Exempel på sådana kliniska bilder är cancer, HIV / AIDS eller lungsjukdomen cystisk fibros. Kemoterapi mot cancer kan till exempel utföras polikliniskt på en klinik, men också i en specialiserad praktik. Detsamma gäller till exempel dialys för kroniskt njursvikt. Patienter som behandlas av en specialist polikliniskt kommer till kliniken och lämnar den samma dag.
Vissa undersökningar och ingrepp kan också utföras polikliniskt på kliniker, till exempel hjärtkateter eller grå starroperation. Öppen behandling kräver att sjukhusoperatören har tillstånd från den ansvariga statliga myndigheten.
Sjukhus som är utrustade i enlighet därmed har också rätt att tillhandahålla öppenvårdstjänster inom ramen för integrerad vård. Här kvalitetssäkras och vårdas patienter i tvärvetenskapliga nätverksstrukturer. Läkare, specialister från olika discipliner, sjukhus, förebyggande och rehabiliterande kliniker och andra tjänsteleverantörer samarbetar och utbyter kunskap och information.
Vissa kliniker får också tillhandahålla poliklinisk medicinsk behandling som en del av strukturerade behandlingsprogram för kroniskt sjuka (hälsoprogram, sjukdomshanteringsprogram = DMP). Sådana DMP finns till exempel för diabetes, hjärtsvikt och cancer. I strukturellt svaga landsbygdsregioner med brist på hemvistläkare kan sjukhus också stödja öppenvård.
Alla sjukhus, kontraktsläkare och vårdcentraler som är godkända för poliklinisk behandling får betala för tjänster. De utvalda klinikerna med sitt erbjudande om öppenvård är i princip tillgängliga för alla försäkrade. För patienter innebär öppenvård på sjukhuset att det inte finns något behov av att gå fram och tillbaka mellan sjukhusvistelser som kan vara nödvändiga och regelbundna besök hos vårdspecialisten, och behandlingen koordineras från en enda källa.
Slutenvård
Vissa sjukdomar är så allvarliga eller utdragna att de kräver ökad medicinsk observation över flera dagar, omvårdnad eller omfattande behandling. Dessa tjänster kan endast tillhandahållas av institutioner med lämpliga specialister och rätt medicinsk utrustning och utrustning. Då är en sjukhusvistelse nödvändig. I det tyska hälsovårdssystemet ska klinikerna säkerställa högkvalitativ slutenvård över hela linjen. Förutom allmänna sjukhus erbjuder förebyggande och rehabiliterande anläggningar även logi med kost och logi.
Tagg: klimakteriet läkemedel äldreomsorg
