Alendronsyra

Allt -innehåll kontrolleras av medicinska journalister.

Den aktiva ingrediensen alendronsyra tillhör gruppen bisfosfonater och används för att behandla osteoporos och andra sjukdomar som leder till benförlust. Alendronsyra används i läkemedel som natriumsaltet (natriumalendronat), vilket är mer lösligt. Här kan du läsa mer om effekterna och användningen av alendronsyra, biverkningar och annan viktig information.

Så fungerar alendronsyra

Mänskligt ben utsätts för konstant ombyggnad av specialiserade celler - osteoklaster och osteoblaster. Osteoklasterna (från det grekiska "benbrytaren") bryter ner benämnet, både bindväven och mineraldelen av benen (huvudsakligen bestående av kalciumfosfat). Osteoblasterna ("benbilder") bygger upp nya benämnen. Denna process för att bygga upp och bryta ner är mestadels i jämvikt (så kallad homeostas), så att den totala benmassan och stabiliteten bibehålls.

Balansen kan dock störas av olika yttre och inre omständigheter, med ett ökat sammanbrott som leder till sjukdomar som osteoporos. Detta kan utlösas av ökade sköldkörtel- och bisköldkörtelhormonnivåer och låga östrogennivåer (t.ex. efter klimakteriet).

Bisfosfonater som alendronsyra kan specifikt påverka cellerna som är involverade i benremodellering. Alendronsyran verkar främst på osteoklasterna och säkerställer att de är mindre aktiva och har ett kortare liv och därmed verkningstid. Även om alendronsyra också har en skadlig effekt på osteoblaster, dominerar effekten på osteoklaster, varigenom den störda balansen i benremodellering kan återställas.

Upptag och utsöndring av alendronsyra

Efter förtäring via munnen absorberas den aktiva ingrediensen endast något i blodet genom tarmväggen. Ungefär hälften av den aktiva ingrediensen når benen från blodet och är bunden dit. Den andra halvan av alendronsyran utsöndras oförändrat via njurarna med urinen inom en dag. Den aktiva substansen bunden i benet släpps bara mycket långsamt (ungefär hälften på tio år).

När används alendronsyra?

Alendronsyra används huvudsakligen för behandling av postmenopausal osteoporos, dvs. hos kvinnor med osteoporos efter klimakteriet. Det kan dock också ges förebyggande här. Hos män är alendronsyra endast godkänt för befintlig osteoporos, det vill säga inte för förebyggande.

Dessutom är alendronsyra godkänd för behandling av osteoporosformer som orsakas av användning av medicin. Osteoporos uppträder ofta som en bieffekt, särskilt med glukokortikoidbehandling ("kortisonterapi") för kroniska inflammatoriska sjukdomar.

För behandling av andra sjukdomar som Pagets sjukdom (osteodystrophia deformans) och glasbenssjukdom (osteogenesis imperfecta) används alendronsyra "off-label", dvs utan godkännande.

Alendronsyra tas vanligtvis i flera år.

Så här används alendronsyra

Den aktiva ingrediensen alendronsyra tas i form av tabletter eller mjuka kapslar en gång om dagen på morgonen på tom mage. Alendronsyra absorberas mycket dåligt av tarmen i blodet (endast cirka 0,6 till 0,7 procent av den dos som tas). Tidig konsumtion av mat eller dryck skulle försämra absorptionen ytterligare, varför den aktiva ingrediensen måste tas minst en halvtimme före frukost. Ingen juice eller kaffe ska drickas när du sväljer tabletterna, bara vatten.

Innan behandlingen påbörjas bör kalciumblodnivån bestämmas och vid behov utjämnas, eftersom alendronsyra ytterligare kan minska den. Kalciumtabletter och vitamin D3 (ofta i kombination med alendronsyra i mjuka kapslar) ordineras vanligtvis som tilläggsbehandling.

Vissa patienter tolererar inte alendronsyratabletter bra - symtom som illamående och buksmärtor uppstår. Istället för det vanliga dagliga intaget av tio milligram alendronsyra kan du sedan byta till en dos per vecka på 70 milligram.

Liksom med andra bisfosfonater är preparat för injektion inte tillgängliga för alendronsyra.

Vilka biverkningar har alendronsyra?

Vanligtvis tolereras alendronsyra väl.

Mer än tio procent av patienterna upplever ben-, muskel- eller ledvärk.

Alendronsyra -biverkningar som huvudvärk, yrsel, svaghet, buksmärtor, matsmältningsbesvär, diarré, halsbränna, sår i matstrupen (särskilt om tabletterna inte sväljs med tillräcklig vätska), platt mage, klåda, håravfall, ledsvullnad och vatten retention i vävnaden.

Genom att ta alendronsyra en gång i veckan kan vissa biverkningar dämpas jämfört med det dagliga intaget.

Vad ska man tänka på när man tar alendronsyra?

Intestinal absorption innebär den största risken för interaktioner med andra läkemedel, kosttillskott och mat. Alendronsyra bör tas helt separat från andra aktiva ingredienser och livsmedel, eftersom absorptionen annars kommer att hämmas avsevärt. Speciellt med kalcium bildas olösliga föreningar i magen och tarmarna som inte absorberas.

Alendronsyra har en irriterande effekt på slemhinnorna, särskilt om tabletterna inte tas med tillräckligt med kranvatten. Samtidig användning av icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel, som ofta tas som smärtstillande medel (t.ex. ASA, ibuprofen och diklofenak), kan öka irritationen i magslemhinnan.

Faktorer som dålig munhygien, tandsjukdom, periodontal sjukdom, rökning och cancer som behandlas med kemoterapi kan öka risken för att alendronsyra utvecklar käkbenekros (vävnadsdöd). Vid tveksamhet bör en tandläkare undersöka innan behandling påbörjas. Ortodontiska behandlingar och kirurgi (t.ex. placering av implantat) bör inte utföras under behandling med bisfosfonater.

Alendronsyra ska inte användas under graviditet och amning eftersom det finns begränsade studier om det. Det är inte känt om den aktiva substansen utsöndras i bröstmjölk.

Effekten och säkerheten för behandling med alendronsyra hos barn och ungdomar har inte fastställts och bör därför inte användas till dessa patienter. I äldre ålder är terapi möjlig utan begränsningar, men bör inte användas vid allvarlig njurdysfunktion.

Hur man får mediciner med alendronsyra

Preparat med den aktiva ingrediensen alendronsyra (även i kombination med vitamin D3) kräver recept och kan köpas på apotek med recept.

Hur länge har alendronsyra varit känd?

Bisfosfonater producerades först kemiskt i Tyskland 1865. Det användes dock endast tekniskt och industriellt, till exempel för vattenmjukning. Effekten på levande organismer, särskilt effekten på benmetabolism, undersöktes inte förrän på 1960 -talet. Cirka 30 år senare, på 1990 -talet, dechiffrerades den verkningsmekanism som fortfarande accepteras idag och alendronsyra godkändes i Tyskland 1996 av läkemedelsföretaget MSD - Merck Sharp & Dohme, Inc. Sedan 2005 har det funnits många generika med den aktiva ingrediensen alendronsyra på den tyska marknaden.

Tagg:  tänder första hjälpen diet