Fundoskopi

Markus Fichtl är frilansskribent i medicinska team.

Mer om -experterna Allt -innehåll kontrolleras av medicinska journalister.

Vid fundoskopi (fundoskopi, oftalmoskopi) undersöks fundus för förändringar med hjälp av olika instrument. På så sätt kan olika ögonsjukdomar diagnostiseras och deras behandling planeras. Man skiljer mellan direkt och indirekt oftalmoskopi. Läs här vad exakt menas med detta, hur en funduskopi fungerar och när den genomförs!

Vad är en funduskopi?

Vid fundoskopi (fundoskopi, oftalmoskopi) undersöks fundusen med hjälp av olika speglar med elektrisk ljuskälla och förstoringsglas. På detta sätt kan ögonläkaren titta direkt på patologiska förändringar i choroid, näthinnan och synnerven. Det finns flera tekniker för ett oftalmoskop:

Direkt oftalmoskopi (spegling i den upprättstående bilden)

Vid direkt oftalmoskopi reflekteras ljuset från en lampa på patientens öga. För att göra detta håller läkaren ett oftalmoskop nära patientens öga för att undersökas. Undersökaren kan se ögonets fundus upplyst på detta sätt som genom ett nyckelhål genom patientens elev med en förstoring av cirka 16x i den upprättstående bilden. Genom att infoga olika linser kan både läkarens och / eller patientens ametropi kompenseras så att undersökaren får en skarp bild av fundus.

Denna typ av fundusundersökning ger ett bra tillfälle att upptäcka även små retinala förändringar på grund av den höga förstoringen. Men bara en liten del av fundusen kan ses och endast en tvådimensionell bild erhålls.

Indirekt oftalmoskopi (spegling i omvänd bild)

I motsats till direkt oftalmoskopi, med den indirekta tekniken, ses ljuset som reflekteras på patientens okulära fundus genom en konvergerande lins (förstoringsglas). Undersökaren ser därför en virtuell bild som skapas några centimeter framför patientens öga, är upp och ner och omvänd.

Denna typ av fundoskopi kallas ofta ögonläkarens "standardmetod". Jämfört med den direkta metoden erbjuder den en betydligt lägre förstoring (två till sex gånger), men en bättre överblick över hela fundus. Framför allt kan näthinnans periferi ses bättre med indirekt oftalmoskopi. Med speciella system kan undersökaren till och med titta in i patientens öga med båda ögonen, vilket gör det lättare att bedöma avvikelser rumsligt.

Kontaktglasundersökning

Med denna variant utförs fundusundersökningen på slitslampan. Först bedövas ögat som ska undersökas med speciella ögondroppar, sedan appliceras en skyddande gel på hornhinnan. Sedan placeras ett förstoringsglas (kontaktglas) direkt på ögat.Undersökningen av fundus genom kontaktglaset sker sedan tillsammans med slitslampan.

Kombinationen av slitslampa och kontaktglas ger en kraftigt förstorad tredimensionell fundusbild och fortfarande en bra överblick över hela fundusen och hörnet av den främre kammaren. Det senare är viktigt för att diagnostisera glaukom. Kontaktlinsundersökningen kombinerar således fördelarna med direkt och indirekt oftalmoskopi, vilket gör den till en guldstandard vid diagnos av näthinnesjukdomar.

När utförs en funduskopi?

I grund och botten är en funduskopi alltid nödvändig när läkaren måste bedöma fundus. Detta inkluderar optiknervens ingångspunkt, makula (”gul fläck”, platsen för skarpaste syn), näthinnekärl och näthinnan i sig och dess periferi. Till exempel utförs en funduskopi av följande skäl:

• för diagnos eller övervakning av förändringar i ögonen orsakade av diabetes mellitus (diabetisk retinopati), högt blodtryck eller åderförkalkning
• för diagnos eller uppföljning av åldersrelaterad makuladegeneration (vanligaste orsaken till allvarliga synstörningar vid ålderdom)
• om det finns misstanke om ocklusion eller missbildning av ett eller flera näthinnekärl
• om man misstänker en näthinneavlossning
• för att diagnostisera eller övervaka utvecklingen av näthinnetumörer såsom retinoblastom

Vad gör du med en funduskopi?

Först utvidgas pupillen i ögat som ska undersökas med hjälp av ett antikolinergt läkemedel (t.ex. tropikamid) för att möjliggöra en optimal bild. Innan du gör detta måste du se till att det inte finns någon platt främre kammare i ögat, annars finns det risk för ett så kallat "vinkelblock". Dräneringen av den vattenhaltiga humorn försvåras, vilket kan öka det intraokulära trycket. Retinalskada är den möjliga konsekvensen.

Den faktiska funduskopin utförs sedan. Fundus söks systematiskt, område för område. Eventuella ändringar dokumenteras med hjälp av en skiss. Detta utgör senare grunden för ytterligare terapiplanering.

Vid kontaktglasundersökningen - som nämnts ovan - bedövas ögat initialt lokalt med droppar och en skyddande gel appliceras på hornhinnan.

Vilka är riskerna med en funduskopi?

Att utföra en funduskopi är i stort sett riskfritt. I mycket sällsynta fall kan följande komplikationer uppstå:

• Inflammation
• Infektioner
• Biverkningar av det antikolinerga läkemedlet för utvidgning av pupillen, såsom boendestörningar (justeringsstörningar i ögat), muntorrhet eller en tillfällig obstruktion av vattenhumörens dränering (vinkelblock)

Vad måste jag tänka på efter en funduskopi?

De pupillvidgande läkemedlen hindrar tillfälligt ögats förmåga att ta emot. Som ett resultat ser man suddig ett tag och är lite bländad. Därför är det inte tillåtet att köra igen förrän flera timmar efter funduskopin.

Tagg:  organsystem alternativ medicin ögon