Imipramin

Benjamin Clanner-Engelshofen är frilansskribent på medicinska avdelning. Han studerade biokemi och apotek i München och Cambridge / Boston (USA) och märkte tidigt att han särskilt tyckte om gränssnittet mellan medicin och vetenskap. Det var därför han studerade humanmedicin.

Mer om -experterna Allt -innehåll kontrolleras av medicinska journalister.

Den aktiva ingrediensen imipramin är ett antidepressivt medel och tillhör klassen tricykliska antidepressiva medel. Det var det första antidepressiva som fungerade pålitligt och fungerade som en föregångare för många andra aktiva ingredienser mot depression. Här kan du läsa allt du behöver veta om effekterna och användningen av imipramin, interaktioner och biverkningar.

Så här fungerar imipramin

I hjärnan kommunicerar nervcellerna med varandra via kemiska budbärare (signalsubstanser). Under denna signalöverföringsprocess frigör en nervcell en signalsubstans som uppfattas av nästa nervcell via vissa dockningspunkter (receptorer). Budbärarämnet tas sedan upp igen i den ursprungliga cellen. Det finns ett antal olika budbärarsubstanser. Vissa överför bara excitatoriska signaler (som noradrenalin), andra hämmande signaler (som GABA). Vissa signalsubstanser kan ha både hämmande och excitatoriska effekter (t.ex. dopamin). Bortsett från dessa allmänna funktioner är vissa neurotransmittorer också kopplade till vissa funktioner på högre nivå. Till exempel är serotonin också känt som "lyckohormonet".

Depression som en klinisk bild är mycket komplex och ännu inte helt förstått av experter. En av teorierna för deras uppkomst är "monoaminbristhypotesen" (termen monoamin står för kemiska budbärare): I experiment (till exempel på djur) kan man observera att depressiva symptom är associerade med brist på vissa neurotransmittorer, t.ex. eftersom serotonin, noradrenalin och dopamin kan korreleras. Detta betyder inte nödvändigtvis att denna neurotransmittorbrist är orsaken till depression. Vi vet dock av erfarenhet att ökning av dessa budbärarämnen med droger ofta leder till en lindring av den psykiska sjukdomen.

Imipramin tjänar detta syfte: det ökar koncentrationen av signalsubstanserna serotonin och noradrenalin genom att hindra nervcellerna från att ta upp dessa budbärare igen. Imipramin verkar också på ett antal andra budbärarsubstanser.

Imipramin och lika effektiva antidepressiva medel (antidepressiva av imipramintypen) anses vara drivneutrala, det vill säga de har varken drivhöjande eller deprimerande eller lugnande effekter på patienten. I detta avseende skiljer de sig från antidepressiva medel av desipramintypen (drivhöjande; för hämmade deprimerade patienter) och antidepressiva av amitriptylintypen (depressiv-lugnande; för ångestväckande patienter).

Imipramin upptag, nedbrytning och utsöndring

Efter att imipramin har tagits, absorberas det i blodet genom tarmarna och transporteras omedelbart till levern. En stor del av den aktiva ingrediensen (en till tre fjärdedelar) bryts redan ner där. Några av konverteringsprodukterna är fortfarande antidepressiva. Nedbrytningsämnena utsöndras i urinen via njurarna. Efter ungefär en halv dag är bara hälften av den aktiva ingrediensen kvar i kroppen.

När används imipramin?

Den aktiva ingrediensen imipramin är godkänd för:

• Behandling av depression (vanligtvis utöver psykoterapi)
• Behandling av nattskräck och sängvätning hos barn över fem år

Utanför de godkända användningsområdena ("off-label" -applikation) används den aktiva ingrediensen också mot ångest och fobier.

Användningen vid depression sträcker sig vanligtvis över en längre tid, varvid läkaren regelbundet bör kontrollera om det fortfarande är nödvändigt att använda antidepressiva medel.

Så här används imipramin

Antidepressiva imipramin tas som en tablett med ett glas vatten med eller utan måltider. Behandlingen inleds vanligtvis med 25 milligram imipramin två gånger om dagen, och dosen ökas sedan långsamt tills effekten är optimal ("krypande dosering"). Vanliga dagliga doser är mellan 50 och 150 milligram imipramin (sällan upp till 300 milligram), som delas lika i två med tre doser på morgonen, eventuellt vid middagstid och på kvällen. För att stoppa behandlingen ska imipramindosen avsmalnas, d.v.s. sakta och gradvis reduceras.

Vilka är biverkningarna av imipramin?

Imipramins biverkningar hos mer än var tionde patient är dåsighet, darrningar, yrsel, muntorrhet, nästäppa, svettning, värmevallningar, förstoppning, lågt blodtryck (särskilt när man reser sig från liggande eller sittande position), tävlingshjärta och viktökning.

Ofta finns det även trötthet, sömnstörningar, rastlöshet, förvirring, parestesi, huvudvärk, problem med urinering, hjärtklappning och hjärtarytmier, illamående, törst, kräkningar, aptitlöshet, hudreaktioner och sexuell dysfunktion.

Många biverkningar blir mer uttalade i början av behandlingen med imipramin och minskar eller försvinner när behandlingen fortskrider.

Vad ska man tänka på när man tar imipramin?

Om andra depressiva eller lugnande läkemedel (allergimedicin, smärtstillande medel, epilepsi eller psykiatriska sjukdomar) tas eller alkohol eller droger konsumeras under behandling med imipramin kan detta leda till en intensifierad depressiv effekt. Detta gäller också för samtidig användning av läkemedel som har en hämmande effekt på urinutsöndring och utsöndring (torra ögon, muntorrhet), såsom vissa Parkinsons läkemedel och allergier.

Som regel bör andra antidepressiva medel inte kombineras med imipramin, eftersom detta kan leda till allvarliga biverkningar. Vissa blodtrycksmediciner (klonidin, alfa-metyldopa) ska inte tas tillsammans med den aktiva ingrediensen imipramin.

Vissa läkemedel ökar antalet leverenzymer som bryter ned imipramin. Detta kan kraftigt försvaga dess effekt. Sådana läkemedel är till exempel sömntabletter (barbiturater), epilepsimedicin och hormonella preventivmedel (t.ex. "pillret"). En läkare bör därför noggrant väga fördelar och risker mot varandra innan de använder sådana läkemedel och imipramin samtidigt.

Nikotin kan också göra imipramin mindre effektivt.

Hos patienter som behandlas med antikoagulantia ska blodkoagulation kontrolleras noggrant i början av imipraminbehandling och vid behov doseringen av antikoagulantia justeras.

Imipraminanvändning kan öka befintliga tankar om självmord. Riskpatienter bör därför övervakas noggrant, särskilt under de första veckorna av behandlingen.

Gravida kvinnor, ammande kvinnor och barn under 18 år (för andra ändamål än nattskräck och sängvätning) får inte ta imipramin. Hos barn och ungdomar samt äldre patienter bör en lägre dos vanligtvis väljas.

Hur man får imipraminmedicinering

I Tyskland är läkemedel med den aktiva ingrediensen imipramin endast tillgängliga på recept i alla doser och förpackningsstorlekar.

Hur länge har imipramin varit känt?

Antidepressiva imipramin var ursprungligen avsett att vara ett nytt neuroleptikum (aktiv ingrediens mot psykoser och vanföreställningar) från läkemedelsföretaget Geigy (nu Novartis). I detta avseende befanns det emellertid vara ineffektivt i kliniska studier. I stället observerade psykiateren Roland Kuhn 1957 att imipramin var lämpligt för behandling av depression. Läkemedel som innehöll denna aktiva ingrediens introducerades som antidepressiva medel 1958.

Tagg:  symptom tänder organsystem